HOPP
Napoleon Hill, en amerikansk författare i början av 1900-talet, kände till hopp.

I ett kapitel, i en av sina mest kända böcker, berättar Napoleon Hill om en pojke som föddes utan öron och doktorn sa att pojken skulle kunna bli döv och stum i hela sitt liv. Fadern till barnet protesterade mot detta. ”Det kan inte vara så och kommer inte att vara så”, sa fadern när doktorn hade gett föräldrar detta tragiska besked. Fadern var Napoleon Hill själv och den nyfödda sonen utan öron var hans egen son.

 Napoleon utmanade läkarens åsikt med all rätt som sonens far. Napoleon tog där och då ett beslut att hans son skulle kunna höra och tala men Napoleon uttryckte denna åsikt endast inom sig själv, i sitt hjärtas kammare. Man kunde sända honom ett barn utan öron men man kunde inte kräva att Napoleon skulle acceptera denna verklighet. I sitt sinne visste Napoleon att hans son skulle kunna höra och tala. Hur? Han var säker på att det måste finnas en väg och han skulle hitta den.

 Han tänkte på Ralph Waldo Emersons ord; ”Själva meningen med allt är att lära oss tro. Vi behöver bara lyda. Det finns vägledning för var och en av oss och genom att innerligt lyssna skall vi höra det rätta ordet.” Det rätta ordet? ÖNSKAN. Mer än något annat önskade Napoleon att hans son skulle kunna höra och tala. Från denna önskan backade Napoleon ej, inte för en sekund.

 När sonen blev lite äldre och började iaktta saker och ting omkring sig observerade Napoleon och hans fru att sonen hade någon liten grad av hörande. När sonen uppnådde åldern då barn börjar tala gjorde sonen dock ej några försök att tala. Föräldrarna kunde förstå på grund av hans agerande att sonen kunde höra vissa ljud lite grann. Det var allt Napoleon behövde veta, för om han kunde höra lite grann, så skulle han kunna utveckla sitt hörande.

 Efter något år märkte Napoleon att om han pratade riktigt stark vid platsen där sonens öron skulle ha suttit, så kunde sonen höra honom. Vad Napoleon gjorde sedan var att varje kväll berätta för sonen vilka fördelar han hade för att han inte hade några öron. Han hade till och med fördelar över sin storebror som var född ”normal”. Han berättade att när han började skolan skulle lärarna ge honom extra mycket hjälp, då de tyckte synd om honom för att han inte hade några öron och på så sätt få lära sig mer (detta såg även Napoleons fru till att lärarna gjorde). Detta berättande REPETERADES varje kväll, av den kärleksfulle fadern Napoleon Hill.

 Napoleon berättade att när sonen skulle börja sälja tidningar, de tidningar som storebrodern redan sålde, så skulle köparna vara extra intresserade för att de skulle vara imponerade av en pojke utan öron som var så företagsam att han troligtvis skulle få sälja fler tidningar. Och Napoleon kom alltid tillbaka till sin tes; varje motgång bär med sig fröet av en likvärdig eller större framgång. Precis som Napoleon hade berättat om och om igen att sonens döv- och stumhet skulle bli hans största tillgång; vilken far han var, Napoleon Hill.

 Så, när pojken blev äldre frågade han, på sitt eget sätt, sin mor om han kunde få börja sälja tidningar. Hans mor sa nej, då hon var orolig för honom. Så, sonen smet ut genom fönstret gick till en bekant och lånade några tior för att kunna köpa några tidningar. Han köpte tidningar och sålde dem med några kronor i vinst. Köpte fler tidningar och sålde dem igen. Betalade tillbaka lånet och behöll vinsten. Klättrade in genom fönstret och somnade stolt.

 Mor och far, Napoleon Hill med fru, kom in för att titta till honom och såg honom sovandes med vinsten i handen. Hans mor blev ledsen och sa; ”Av alla saker, pengar.” Napoleon var däremot mycket nöjd. Han såg en entreprenör som gjort sin första framgångsrika affär. Napoleon såg också att hans medvetna berättande för sonen genom åren som gått hade burit frukt. Mycket riktigt, även i skolan visade lärarna större uppmärksamhet till sonen för sitt handikapp. Sonen lärde sig så mycket han bara kunde.

 Hemma en dag flera år senare hade skivspelaren gjort sitt intåg i familjen Hills hem. Plötsligt fann de sonen stående med tänderna bitna i skivspelaren. Och han var lyrisk. Han sken av lycka. Sonen spelade samma låt, ”It is a long way to Tipperary”, om och om igen i upp till 2 timmar. Långt senare förstod de att tänderna är ljudbärande i sin täta densitet, därav sonens lyriska upptäckt.

 När sonen blev äldre fick han prova olika hörapparater, som de experimenterade med under flera år. En dag tog han upp ett av de alla olika proverna, som låg där hemma, ytterligare en gång. Och han hörde. Han hörde! Detta var en otrolig upplevelse för sonen. Han ringde sin mor och han hörde henne svara. För första gången i sitt liv hörde han sin mors röst klart och tydligt. Nu var även Napoleon lyrisk. Hans son hörde efter alla år av Napoleons Hills repetitiva berättande varje kväll.

 Detta gav sonen en helt ny energi och vilja att dela detta med andra döva, så han kontaktade företaget som tagit fram produkten och frågade om han fick komma och träffa dem. De sa ja. Sonen satte ihop en 2 års plan på hur företaget kunde nå ut med denna produkt och hur den kunde utvecklas. På plats hos företaget presenterade han denna ORGANISERADE PLAN för dem. De var mycket imponerade och erbjöd honom en anställning vid företaget för att genomföra det hela. Napoleon Hill hade hopp, vilket gav honom önskan som han sedan byggde upp genom en brinnande stark vilja och stor UTHÅLLIGHET att den skulle besannas - och nu hade hans önskan blivit sann. Hans egen son hade vänt sin egen motgång till en större framgång.